När tiden rinner, själen bleknar

Bild av Pixabay i Pexels.com

Psykisk ohälsa är något som många inte vill prata om. Jag fick tyvärr uppleva det i mitt hem, i min uppväxt och i mitt väsen. 

Det började när min mamma, må hon vila i frid, började få psykiska besvär. Jag var i tonårsålder, och tyckte att det var konstigt men att det kanske skulle ge sig av med tiden. Men det gjorde inte. Det blev värre. Jag trodde att jag kunde hjälpa henne att må bättre men inget jag gjorde hjälpte henne. Jag minns att försöka väldigt mycket tills jag och mina syskon gav upp.. Det kändes som att jag då hade redan förlorat min mamma. Hennes själ var någon annanstans, låst i mörkret och vilse. Jag började tappa min gnista sedan hennes situation blev värre fast ändå var jag ganska duktig på att dölja det från mina vänner och bekanta. Jag bar min mask och såg ut att alltid vara glad.  Men det var jag inte.

Inombords började jag också känna att jag bleknade och att jag började tappa kontakt med min själ och mitt riktiga glada jag. Jag började umgås med människor som inte var så bra sällskap och ibland gjorde och tänkte saker som jag inte kände igen. 

Jag fortsatt att leva mitt liv ändå, följde strömmen.. Jag fortsatt att kämpa och lura alla omkring mig att det var inget fel på mig, fast de märkte att något inte stämde. Jag hade förändrats.

Den tiden var som att leva i mörkret, jag minns inte speciellt mycket när jag tittar tillbaka. Men jag vet att gnistan var där inne i djupet och kom fram när jag jagade den, med upplevelser, med saker utifrån som skulle ge mig den tillfälliga glädjen som jag behövde så mycket. Men det räckte inte. I själva verket det räckte mindre och mindre. Jag har tappat bort den under tiden och kunde inte längre känna mig lycklig oavsett vad jag gjorde.

Jag har besökt olika läkaren och försökte leva mitt liv ändå med alla svårigheter inom mig och omkring mig. Vissa personer sa den tiden till mig att jag var stark. Jag kände mig inte som det, jag bara hade inget annat val än att fortsätta framåt. Däremot hade jag inuti en stark känsla av tro och hopp att någon dag skulle solen skinna igen på mig och min familj. Det var kanske det som räddade mitt liv då: mitt livfulla fantasi!

I ljus och kärlek,

Marlene

Kommande inlägg: ”När tiden stannar, själen hittar hem”

Publicerad av Marlyn

Yogi & intuitive artist 💝 Big welcome to my blog and be inspired! ;) <3 More info visit: www.yogi-heart.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: